En vän bland klichéer

Stylgjutare Schulz däremot är kungavän och skvaller från hovet kan han leva på i veckor. Hans fru Matilda är likadan, mäkta stolt som hon är över att en gång i fördelaktigt ljus ha blivit jämförd med drottning Sofia Magdalena; samma danska aristokratiska näsa, samma fint krökta läppar, såsom hon avbildas på teckningar och tryck. För några kungligheter i egen hög person har varken Schulz eller hans hustru fått äran att möta, de lever ju numera i avskild excellence med hovet på Haga. Och Schulz i sin tur är, om det inte vore för koppärren, faktiskt ganska lik konungen: höknäsad, snedväxt och en aning kort i rocken. Det är fart i Majestätet om man frågar Schulz, och kriget mot ryssen var befogat även fast tsarinnan är Gustavs kusin, goda vän och bästa flitiga brevväxlare i ämnen som rör allt från Voltaire till modern fåravel. Iallafall tills kriget bröt ut med kosacköverfallet i Savolax och det tog slut med släktens vänskapligheter.

   Ryssen hade, om man frågar Schulz, redan styrt och ställt alltför mycket med rikets affärer och krävt gränsjusteringar i Karelen och inte respekterat ingångna avtal, och därför stödde han helhjärtat det kungliga härtåget. Det är sant att det kostade femtiotusen i stupade och lika många till i tyfus och kolera, för att inte tala om alla lytta och lemlästade, och knektar som blev galna i parti och minut, och soldatänkor och faderslösa telningar i ett oräkneligt antal och dessutom ett superi bland de hemförlovade som bara blivit värre med åren. Men segern blev svensk trots allt, och punkten sattes efter slaget vid Svensksund där ryssen fick smaka på det svenska krutet. Den segern firade Schulz med champagnervin, ty halva ryska flottan gick under i finska viken, sextusen fångar togs och lika många dödades, och minst femtio galärer gick i sank. Att freden inte ledde till några landvinster har han redan förträngt. Landet är tillbaka på ruta ett. Fast åtskilliga miljoner riksdaler fattigare.

   Sånt bekymrar för all del inte kungen. Finansfrågan har lösts genom riksgälden, för på Rikets Ständers Bank får han enligt lag inte låna. Därav denna förvirring vad gäller riksdaler banco eller riksdaler riksgälds, de två valutorna som nu är i omlopp samtidigt. Men det är inte Schulz uppgift att ha åsikter om den saken, och ej heller om de förfalskade Fahnehielmarna som fullmäktige Stålhammar bad honom att granska för några dagar sen. Nej, Schulz lägger sig inte i affärer han inte har med att göra. Han pysslar med sina stampar och kopparklichéer och struntar i alla illasinnade rykten om att monarken är på väg att göra landet bankrutt eller att det är Muncken som är far till kronprinsen, för en kungavän är han, den gode Schulz, och kommer så att förbli till sin död.

   Det är sådant han står och grubblar på denna tisdag den sjätte december i konung Gustavs nittonde regeringsår. Från fönstret i den Hårlemanska delen av fastigheten ser han ut över Skeppsbron. Isen har lagt sig, solen skiner över fastfrusna skonerter och briggar, kuskar och skeppsbroadel far förbi i slädar och kalescher på gatan.

   Och till sin häpnad får nu Schulz syn på en figur som nästan kan räknas till kungligheterna, fullt igenkännlig från gravyrerna, fast han bär en tjock vargpäls med kragen uppfälld till öronen och följs av två livréklädda betjänter som huttrar i råkylan. Det är ingen mindre än kungens fosterbror, tillika Bellmans gamla upptågskamrat, kammarmoren Badin som är ute på promenad. Schulz blir alldeles till sig, inte bara för att det nästan är en kunglighet och dessutom hans adorerade Bellmans suparbroder, utan lika mycket för att han aldrig tidigare har beskådat en tvättäkta morian. Och på Skeppsbron reagerar folk med samma häpnad, folk vänder sig om efter den svarte mannen, tiggarpojkar springer efter honom och gastar, folk pekar finger och några ser vettskrämda ut som om de just fått en skymt av hin håle, som enligt alla kända beskrivningar ska vara kolsvart i nyllet. Det är otroligt, tänker Schulz, och drar sig till minnes historierna han hört om Badin, hur den gamla Drottning Lovisa fick honom i present av guvernören von Pröck och att han växte upp vid hovet, född slav som han var, en riktig excentriker och vilde och lekkamrat med den jämnårige Gustav. Eller som rikskansler Sparre senare skrev om honom i sina minnesanteckningar:

   Kronprinsen kallar han ofta "Gustav, du skurk", prins Fredrik "Munsjör Snus”. I rummen springer han fram och tillbaka, huru han behagar, och knuffar alla undan, vilka de ock måtte vara, som kunna finna sig i hans väg. Vid bordet hänger han sig emellan kungens och drottningens stolar, dinglande fram och tillbaka på vilkendera honom behagar. Vid desserten lyftes han upp på bordet, där han spatserar av och an emellan tallrikar och platåer, pratar i ett och säger som oftast de smutsigaste sottiser.