En bock och en falskmyntare

Det var länge sedan von Engeström satte sin fot på Bankohuset, men nu är han iallafall här, sittande i en knarrig stol i fullmäktiges sessionssal. Den dekormålade väven på väggarna är densamma som när han lämnade sin tjänst ett par år tidigare, liksom de helfranska speglarna, den blåvita kakelugnen som aldrig vill bli riktigt varm, och ta mig tusan om inte hans gamla bläckhorn med initialer står kvar på mötesbordet, vilket är lika stort som han minns det, tio alnar långt men tömt på dokument för dagen.

   Det är sen måndagkväll och de anställda har gått hem, förutom brandvakten som har nattpasset och sover på en madrass på vinden, och vars släpande steg då och då hörs i korridoren när han går sin rond för att se till att inte elden går lös i byggnaden. Och Stålhammar naturligtvis, som är den som lockat hit honom. Rummet är upplyst av ett halvt dussin oljelampor, och dubbeldörrarna är stängda och låsta för säkerhets skull.

   Von Engeström är ledamot av Vitterhetsakademin, för att nämna ett av hans många uppdrag tant d´importance, före detta kansliråd och medlem av sekreta utskottet. Men det är inte därför han är här. Istället handlar det om konungen vilken alltmer uppträder som en mindre upplyst, ja snarare krigshetsande despot.

  ”En tyrann är vad han är”, muttrar Stålhammar och rotar efter några dokument i sin väska. ”Och nu dessutom en sedelförfalskare, tant pis.”

   Stålhammar lägger några sedlar på bordet. Fahnehielmare, upptäcker Engeström som är insatt i rikets affärer, fältpolletterna som man använde för att betala härens inköp i Finland under rysskriget.

  ”Det är förfalskningar min gode von Engeström.”

   Han tar en närmare titt på sedlarna; pappret verkar vara det rätta, i holländsk stil, det syns på limningen, men nu ser han, det är något som inte stämmer med trycket, den röda färgen är lite för blek.

  ”Det sägs att Munck låter tillverka dem ute på Drottningholm”, fortsätter Stålhammar sammanbitet. ”Och nu har de fallit till halva sitt värde på mindre än ett halvår. Vem tror du kommer att få betala för det här när folk förstår vad som är i görningen. Inte kungen i varje fall.”

   Von Engeström vet inte vad han ska tro. Munck den gamle intrigören började ju sin falskmyntarbana med att trycka falska rubelsedlar för att förstöra den ryska ekonomin, en illa maskerad hemlighet som både kungen och sekreta utskottet uppmuntrade. Det var vid den tiden då hovstallmästaren fortfarande var president vid kammarrevisionen och ceremonimästare vid kungliga majestäts orden, det vill säga serafimerriddare med rätt att bära insignier i briljanter och det blå bandet på bröstet. Men sen dess har han ju fallit i gunst hos hovet, bekant som han är med förrädarna Sprengtporten och Klick.

   ”Så Muncken har blivit rehabiliterad?” frågar han nervöst.

   ”Av allt att döma.”

   ”Och du tror att Kungen har ett finger med i falskmynteriet?”

   ”Det är min övertygelse, Munck skulle aldrig våga sig på ett sådant aventure allena.”

   Då har han alltså blivit rehabiliterad av mannen som en gång tog honom till sitt hjärta, tänker Engeström, för att han gav Gustav instruktioner om hur drottningen skulle insemineras, eller om det var Muncken själv som gjorde henne på smällen vilket illasinnade rykten fortfarande gör gällande.

   ”En bock och falskmyntare är vad han är!”

   ”Vem, nous Roi?”

   ”Både Muncken och kungen. Vad gäller detta arbetar de återigen i par.”

   Fast den sistnämnde lär ju föredra sina hovpagers bakdelar, tänker von Engeström i sitt stilla sinne. Vilket är ytterligare ett skäl för honom att faktiskt inte låta sig dras in i dessa konspirationer som han inte alls vet hur de kommer att sluta. Det är så rörigt alltsammans, och den som är vän idag kan bli fiende i morgon.

   ”Och ta mig teuffel, om inte banken kommer tvingas att lösa in de här till förlust vad tiden skrider. Vi talar om värden för miljoner riksdaler.”

   ”Banco eller riksgälds?”

   ”Haha, lustigkurre. Där har vi förstås ett annat problem, men det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.”

   Stålhammar stoppar tillbaka fahnehielmarna i väskan och tittar konspiratoriskt på von Engeström.

   ”Så här kan vi inte ha det. Konungen måste bort! Jag kommer ordna en termin med några andra herrar jag tror att du känner. Och alla har de ett horn i sidan åt Majestäten. Det sägs att han planerar ett nytt krig…mot Frankrike den här gången”

   ”Vilka herrar?” frågar Engeström medan han skruvar på sig.

   ”Pechlin bland annat.”

   ”Bondeplågaren?”

   ”Densamme. Och greve Horn.”

   ”Apropos Horn i sidan!”

   Brandvaktens hasande steg hörs utanför dörren. Måhända står han där ute och tjuvlyssnar. Stockholm är fullt av spioner och sekreta agenter. Tanken på en statskupp är faktiskt inte helt främmande för den gode Engeström, i hemlighet har han slipat på ett utkast till en ny regeringsform i frihetstidens anda, med en strängt begränsad kungamakt samt en plan för en ”civil revolution”. Men han tvekar fortfarande och vill varken säga bu eller bä till Stålhammar. Ty en inre bild av honom själv sittande på Vaxholms fästning sveper förbi i hans medvetande, straffarbete med kedja om foten och vatten och bröd. Om han har tur och inte hamnar hos skarprättaren innan dess.