Det stinker i banken

Låt oss ta en tur genom huset denna svinkalla fredagsmorgon den andra december. Lillklockan i Tyska kyrkan har precis slagit nio och det är fullt av liv och rörelse på våningsplanen. Den åldrade vaktmästaren Lundgren med trähanden, en beklagansvärd souvenir från Hattarnas förlorade krig, kånkar en låda dokument mellan kansliet och lånekommissariernas rum, den hunsade kammardrängen Boëthius som har ansvar för inventarierna på växelkontoret plockar fram penningvågarna medan han försöker undvika sin överordnade Berg som brukar örfila upp honom för minsta småsak. Skrivarna och kopisterna är upptagna vid sina pulpeter, brandvakten Hökmark, rotmästare om man ska vara noga med titlarna, och det är man vid denna tid, tar sin dagliga tur för att kontrollera oljan i argandlamporna.

   Men vilken stank! Någon borde vädra! Fast det gör man inte, ty utomhus är det nu så kallt att inte mindre än trettioåtta personer har frusit ihjäl på malmarna under natten. Några minderåriga hjon från Barnhuset bär skittunnor på stänger från vinden där latrinerna ligger, vilket förklarar stanken, ner genom husets alla våningar och vidare bort till latrinpråmen som frusit fast vid roddartrappan.

   I kassarummet på första mezzaninen håller penningräknaren Lindblom en parfymerad näsduk över ansiktet för att bespara sig det värsta. På den övre expeditionen har man haft vett nog att stänga dörrarna, fast stanken tar sig in ändå. Den nya kamrern Holst, som har förläst sig på den unge Werthers lidanden samt en mängd obegripligheter av Lessing och Kant, och betraktar sig som en svärmare i tysk anda, försöker sortera bland assignationer, kassasedlar, skuldsedlar och allsköns formulär som måste hållas i ordning. Men han är förkyld och verkar inte notera skitlukten.

   Nu fortsätter vi till bokhålleriet där den gamle trotjänaren Gerdes residerar: kassaböcker, papperssax, brynsten, fjäderpennor, bläckhorn och sandbössa ligger framme på ett bord med ryssläderhud vid de gallerförsedda fönstren, ty på Riksens Ständers Bank tar man inga risker, här finns ju rikets valutareserv och dessutom utlåning mot säkerhet i lösörepanter, vilka utgör betydande belopp i dessa tider efter rysskrigets slut.

   Även Gerdes håller för näsan, medan han i smyg läser ett brev från en kusin som nyligen emigrerat till Saint-Barthélemy, den alldeles färska svenska kolonin i Västindien, och som med lock och pock försöker övertala Gerdes att komma efter. Och vad har han att förlora, barnlös och olyckligt gift som han är? Det kanske vore något. Transithandeln med slavar sägs vara lukrativ, och duktiga bokhållare lär alltid behövas som kusinen skriver.

  Vi fortsätter upp till nästa etage där dörrarna till sessionssalen är stängda bakom de höga herrarna, och någon har ställt ett exemplar av Bankoordningen i en nisch under de vackra takvalvsbågarna. Ytterligare några barnhushjon kommer släpande på latrintunnor, hostande tolvåringar som nätt och jämnt tjänar ihop till ett mål mat om dagen, mestadels välling, och för att undvika stanken tar vi den sista trappan och korridoren rakt fram och sedan skarpt åt höger in i den del av huset som vetter mot Skeppsbron, och nu är vi framme hos stylgjutaren Schulz på översta våningen.

   Han är husets sedelgravör, koppärrig och snedväxt, överlevare av både rödsot och fläcktyfus i ungdomen, och en stor beundrare av gamle Mickel Bellman som faktiskt ett tag var anställd i huset innan framgången och sedermera skulderna förde honom vidare till helt andra environger.

   Schulz är precis tillbaka från tryckeriet i källaren där han inspekterat det nya sedelpappret av linnelump som anlänt från kvarnen i Tumba Bruk, prima papper i holländsk stil, och efter att ha avgivit sitt expertutlåtande är han nu tillbaka i sina domäner där han hanterar graverade stampar och stilmetaller, guttaperka och kopparklichéer för relieftryck. För övrigt ett grannlaga arbete eftersom det måste finnas kontanta medel för båda rikshalvorna, och alltså måste man, med Schulz som ytterst ansvarig, trycka tvåspråkigt med fasta valörer från sex daler kopparmynt och uppåt så att även småfolket får likvida medel att handla med.