Det är synd om ekorrarna

En annan som skriver minnesanteckningar, förutom tidigare nämnde Sparre, och rentav memoarer fast förklädda till brev, är hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, kusin till konungen och förmäld med hans yngre bror, Hertig Karl, ty allt är en aning incestuöst på denna tid, inte minst i kungliga kretsar där folk till utseendet börjar bli varandra intill förväxling lika och det bara är en tidsfråga innan någon föds med tre öron eller en svans.

   Just ikväll befinner sig Hertiginnan vid Järntorget i fastigheten snett emot Riksens Ständers Bank där hon genom fönstret kan uppfatta rörelser i skumrasket. Det är Stålhammar och von Engeström och ytterligare en person som för en animerad diskussion bakom de halvt fördragna damastdraperierna. Att de konspirerar har hertiginnan naturligtvis inte en aning om, och om så vore fallet hade hon knappast angett dem, för även hon tillhör i hemlighet oppositionen. Faktum är att hon själv har börjat konspirera på sitt eget lilla vis sedan Gustav dragit in adelns privilegier. Det är hon som leder festbojkotten mot monarken genom att inte dyka upp på hovets maskerader och spektakel och oanständiga tableaux vivantes, vilket andra upphöjda damer nu börjat ta efter. Kungens levée besöks numera bara av knastertorra ämbetsmän, och balerna kan knappt hållas eftersom det inte finns tillräckligt med kvinnfolk, fast Armfelt försöker kompensera bristen genom att bjuda in prostituerade i utbyte mot gratis mat. Som alla vet intresserar sig konungen mest för samkönade men utåt ser det illa ut med hovassembléer utan adliga damer, och det retar Konungen som numera anklagar sin svägerska för att ”leda ett helt garde som sätter sig över all auktoritet.”

   Men det är skitsamma en kväll som denna i Ulrika Koskulls lilla övernattningslägenhet snett emot Bankohuset. Hertiginnan är där tillsammans med sina närmsta väninnor: Sophie Lewenhaupt och hennes skelögda syster Henrietta, den nämnda Koskull och Christina Gyldenstolpe som har sin period och därför är en aning labil till humöret. De dricker champagnervin och skvallrar om amorösa affärer. En manslukerska är hon nämligen, Hertiginnan, listan med hennes kurtiser och ménage à trois är mer invecklad än hovprotokollet och innehåller berömmelser som Axel von Fersen och hans yngre bror Fabian, och inte minst greve Carl Piper, en riktig trofé i sammanhanget eftersom han är bildskön som Apollon och faktiskt har alla tänder i behåll.

   Trots det vill stämningen inte riktigt infinna sig, och det beror på vad som utspelar sig i Södra dryckesgränd, strax intill torget.

  ”Har ni märkt att det knappt finns några katter kvar i staden sen kriget”, säger den skelögda Henrietta som står vid fönstret och viftar med sin solfjäder som om hon på detta vis kunde vifta bort det som utspelar sig i gränden, eller vifta bort lukten av vidbränt kött.

   ”Och heller inga strykarhundar”, fyller hennes syster i med en äcklad grimas. ”De sprang ju lösa överallt hela sommaren. Skabbiga och vattusjuka. Så det kanske har kommit något gott med det hela?”

   ”På Trolles gods i Alby har de blivit av med två präktiga jakthundar bara den senaste veckan, man hittade de avklippta repen i hundgården på morgonen. Folk verkar ta vilka risker som helst.”

   ”Och ekorrarna, vem såg senast en sådan?” suckar Gyldenstolpe medan en tår rinner nerför den hårt pudrade kinden, för hon är ju extra känslig den här veckan. ”De söta ekorrarna, vad jag saknar dem, förr fanns de överallt, och de var så tama att de kunde äta ur handen.”

   Hertiginnan Charlotta kan bara hålla med. Man ska inte tycka synd om de fattiga, tänker hon medan den döva kammarpigan dyker upp med nya förfriskningar, kanderade äpplen och mer champagnervin, för sådan är ju nu den gudomliga ordningen. Men ibland får man liksom clandestina idéer om en annan värld.

  Ja, fattigt är Stockholm efter rysskriget, som hon skriver i sina brevmemoarer, ridicula scener och företeelser överallt. För på Södra dryckesgränd står en krämare och grillar kött över öppen eld och fattiga trashankar köar runt halva kvarteret i hopp om att få sig något billigt att äta. Det är katter och hundar på spett, ekorrar, fiskmåsar, kråkor och skator, och en och annan flådd råtta som pöbeln i bästa fall har råd med.