Den förlåtande snön

Så är den här tillslut, aftonen de alla väntat på. Julträd har hängts upp i taken, julgåvor har delats ut, rimmen är färdigsmidda. Vissa har passat på att ta sitt årliga julbad och luktar för omväxlings skull riktigt gott.

   Mat har ställts fram på borden, åltallrik, inlagd gås, brödhögar krönta med äpplen. För de som hade vett att lägga fisken i lut på Anna-dagen är den nu perfekt att koka.   

   Vissa har köpt pepparkaka men man får se upp så att man inte biter sönder tänderna när man hugger in på det stenhårda bakverket. Julbockar i halm syns i kammare och matsalar, på säkert avstånd från talgljusen så att inte hela huset brinner upp.

   Juldikter deklameras med darrande röster och många faller i gråt till de högstämda orden, ty att gråta var modernt på denna tid och ingen kunde gråta högre och med mera inlevelse än kung Gustav.

   Enligt ryktet befinner han sig på Haga, vilket innebär en viss besparing för statskassan. Det verkar vara slut med julfirandet på Gripsholm då möbler, kläder, tapeter, draperier, mat, vin, teaterdekorer, husdjur och allsköns personal stuvades in i femtiotvå vagnar dragna av nittiosex hästar, och flyttades dit från slottet.

  En del är väldigt ensamma denna afton. Bokhållaren Gerdes till exempel firar julen mol allena ty hans hustru har rest bort med sin älskare, köpmannen Lagerberg. Han tröstar sig med att drömma om Västindien och den stolta svenska kolonin Saint-Barthélemy där han i framtiden tänker bosätta sig och hålla sig med en husslav och bara njuta av värmen.

   Hemma hos rotmästaren Hökmark går det livligare till. Svinhugg går igen! ropar någon från kammaren där man man spelar kort; Kille av allt att döma. Lisabets tandvärk har gått över sedan smeden kom på besök. Och fru Lovisa är tillfreds med det fina klänningstyget hon fick i julgåva och inte minst för den präktiga biten rökelse från Berberiet som hennes väninna Persdotter har haft vänligheten att skänka henne.

   På Ormsaltargränd stiger hoppet hos kammardrängen Boëthius. ”Hjärnes Testamente” verkar bita på hustruns kräfta, hon verkar piggare än på länge och har fått färgen tillbaka i ansiktet. Kanske kommer allt att ordna sig tillslut?

   Några kvarter bort läser Stylgjutare Schulz högt ur Fredmans sånger som han köpte till sig själv på Gjörwells boklåda: Fjäriln vingad syns på Haga, nynnar han fram med en stämma som han hoppas efterliknar den oefterliknelige skaldens, Mellan dimmors frost och dun… Hans hustru som har fått en operabiljett i julgåva lyssnar andäktigt och drömmer om sommaren.

   På Fersens gränd firar Bankkommissarie Berg och hans senila mor julen tillsammans som vanligt. Den lösaktiga kaptenskan Lundin har gjort slut med honom efter besöket på Vauxhall. Han var för tråkig helt enkelt, och dessutom något av en översittartyp. Men minnet av kaptenskan består hos bankkommissarien, inte minst genom den infernaliska klådan i skrevet. Stackars Berg. Hans mor misstar honom i vanlig ordning för hans far och försöker flörta med honom över den stekta ålen. Som tur är håller ordenssällskapet Par Bricole en julfest senare på kvällen, och dit tänker han gå för att få lite lustigare sällskap.

   Stålhammar och von Engeström då? Tja, vem vet vad de gör denna afton. Konspirerar kanske, för kungens dagar är sannerligen räknade. Måhända att Stålhammar läser reseböcker om citronernas Italien dit han planerar att fly om konspirationen avslöjas. Och von Engeström läser kanske det förseglade brevet från Pechlin vars innehåll förblir konfidentiellt.

   På Järntorget ligger snön vit i månskenet. Riksens Ständers Bank är nedsläckt. Så ståtlig och vacker byggnaden är; en prydnad för hela staden!