Bellmanhistorier

Stylgjutare Schulz vet vad han vill ge sin hustru i julgåva: Fredmans sånger som precis har kommit ut i tryck. Egentligen är presenten till honom själv men det vill han inte medge. Hustrun är totalt ointresserad av skalden, fick hon bestämma skulle han ta henne till operan istället för att skänka henne en julpresent, för skådespelare och deras tokerier får hon aldrig nog av.

   Schulz står vid fönstret i sin arbetskammare i den Hårlemanska delen av huset och ser ner på Skeppsbron där isen har släppt en aning och sluparna dunsar mot kajskoningen av tjärad ek och en fullastad latrinpråm stävar bort i isrännan mot Skeppsholmen där skiten ska förvandlas till svartkrut i salpetersjuderiet. Och Bellmanbeundrare som han är kan han inte låta bli att tänka på skämtet han hörde på den Gröne jägaren härom veckan; ryssen och finnen och Bellman som sitter på krogens dass och tävlar om största skiten. Ryssen la en korv stor som en kosackstövel. Finnens var stor som en karelsk timmerstock. Nu är det din tur Bellman, sa de triumferande, det där kan du aldrig trumfa! Och det borde de inte ha sagt, för när Bellman tog i så sprängdes hela byggnaden.

   Nere på Skeppsbron drar en kunglig kalesch med förtäckta fönster förbi, och några lösdrivare kastar snöbollar efter den så att hästarna nästan råkar i sken. Obegripligt med denna avsky för hovet, den verkar ha spritt sig till alla samhällslager. Schulz tycker sig höra små förtäckta antydningar från alla möjliga håll. Vissa säger sig till och med sakna den gamle kungen. Men hur tråkigt var inte Stockholm på Adolf Fredriks tid, monarken som mest stod vid sin svarvstol och tillverkade snusdosor och därefter, troligen deprimerad av sin obefintliga ära, åt ihjäl sig på en meny bestående av surkål, rovor, köttstek, hummer, kaviar, champagnevin och tillslut en hetvägg som tog knäcken på hans känsliga tyska mage.

   Sonen däremot blev det en riktig karl av, på den punkten kommer Schulz aldrig att ge vika; en ny Gustav Adolf, en ny Karl den tolfte! Och Schulz vill för sitt liv inte tro på rykten om stjärtgossar och till kvinnor utklädda hovpager.

   Suckande återgår han till arbetet. Om det ändå vore jul i morgon. Han ser det framför sig, hela familjen samlad i hemmet på Hornsgatan, hustrun och de fyra barnen. Lediga i flera dagar. De minsta ska få varsin strut karameller. Brasan är tänd och de ska spela kort efter maten. Men han känner sig fortfarande osäker på julpresenten.