Det djävulska kvicksilvret

Onsdag är lill-lördag då som nu, och bankkommissarie Berg smider planer för kvällen. Han vill ta sin maîtresse, den före detta kaptenskan Lundin till Vauxhall, orangeriet i Kungsträdgården där man kan festa tills orken eller penningarna tryter. Som tillhörande borgerskapet har han numera tillträde till den kungliga trädgårdsparken. Och pengar har han på fickan för med en blandning av hot och löften har han fått bokhållaren Gerdes att skriva under några fler assignationer och därefter ändra lite bland kolumnerna i bokföringen så att allt ser ut att stämma på ytan. En byggherre har fått ett större lån än han har täckning för, och för denna lilla tjänst har Berg tagit ut sin provision om tio procent minus omkostnader.

   Det vattnas i munnen på honom när han tänker på de läckerheter han skall fira med - fiskaladåber och späckad gås - och det pirrar i skrevet när han tänker på hur kaptenskan kommer att belöna honom efteråt. Det pirrar faktiskt lite för mycket i skrevet, bara han nu inte har dragit på sig en sjukdom.

   Efter den medhavda lunchen som består av kokta grissvansar med ärtor, en liter öl och två glas brännvin tar han trapporna upp till latrinen på vinden. Tarmtömningen är faktiskt dagens höjdpunkt. Men alla fjölen är upptagna och ändå finns det nästan ett dussin av dem. Stanken är fruktansvärd, för att inte tala om alla läten, en hel symfoni av fjärtar, fisar, bronkar, brakare i alla tänkbara tonarter; det måste handla om en ny magbacill. Berg får återvända till notariekammaren i ogjort ärende.

   Han vilar en stund på den övre halvvåningen där han stillsamt kliar sig i skrevet. Inte tänka på sjukdomar nu, och definitivt inte på såna som kan få en människa att ruttna inifrån under de mest fasansfulla plågor. Han ryser till vid tanken på schanker och blodiga utslag som i bästa fall hålls i schack med djävulskt svidande kvicksilversalva. Vad som helst kan han tåla men inte den franska sjukan. Och för att leda tankarna i en ny riktning fantiserar han återigen om Vauxhall och vilka läckerheter han ska bjuda sin maîtresse på.

Färska apelsiner från växthuset kanske? Struvor förstås. Mängder av moselvin. Och så kan han berätta för henne om sommarens festligheter dit han faktiskt var inbjuden efter att ha hjälpt självaste baron De Geer med ett generöst lån: den stora illuminationsfesten i augusti! Sextusen gäster som partajade i maskeradkläder tills gryningen kom och alla var mer eller mindre redlösa. Berg hade klätt ut sig till harlequin men var dessvärre inte ensam om den förklädnaden. Aldrig tidigare har han skådat något liknande. Vilket mingel! Vilken fest! Trädgårdens gångar och parterrer lystes upp av femtusen oljelampor och marschaller. Det var efter konungens hemkomst från Aachen där han förgäves väntat på att ta emot det franska kungaparet i triumf. Men deras misslyckade flyktförsök, arrangerat av von Fersen, tog som bekant slut vid den belgiska gränsen och Gustav fick återvända i oförättat ärende till Stockholm där han kompenserade besvikelsen med århundradets dyraste trädgårdsparty.

   Kliandet har upphört och Berg fortsätter ner för spiraltrappan till kontoret. Men vad står på? Kammardrängen Boëthius står böjd över kassaböckerna som han sannerligen inte har mandat att bläddra i, och ta mig tusan om han inte skriver av dem. Berg tror inte sina ögon; kammardrängen gör anteckningar med en gåspenna; han skriver av kolumnerna på ett medhavt kvartoark, räknar på fingrarna, funderar, gör en ny anteckning. Och Berg vet precis vilken sida i bokföringen han är på; den som rör lånet till byggherren och som Gerdes har haft vänligheten att mixtra med. Den hunden försöker alltså sätta dit honom!