En vintersaga - Gustav Eriksson i Dalarna

Gustav Eriksson föddes i turbulent tid fylld av konflikter och uppror. Sverige, Norge och Danmark var i union med varandra och hade en gemensam kung. Danmark hade stort inflytande och i Sverige fanns det många som ville avskaffa unionen. Motståndet leddes av sturarna, som fått sitt namn efter släkten Sture. Gustav Eriksson var en av anhängarna. Kung Kristian II, som var dansk kung, ville regera i Sverige och försökte inta landet flera gånger.

Svek, intriger och våld ingick i dåtidens maktspel. Vid ett tillfälle hölls Gustav Eriksson fången på Kalø slott, men lyckades fly. I september 1519 kom han till Lübeck. Där nåddes han våren 1520 av nyheten att Kristian besegrat Sten Sture den yngre som sårats till döds. Gustav seglade då till Sverige och steg i land vid Kalmar. Han började söka anhängare till kampen mot Kristian II, men lyckades inte.

På hösten 1520 kröntes Kristian II till kung över Sverige. Till kröningsfesten bjöd han in högt uppsatta personer, flertalet gamla stureanhängare. Kungen lovade dem amnesti, de skulle inte oroa sig för sin säkerhet. Släkt och nära vänner till Gustav Eriksson reste dit. Gustav själv tackade nej till inbjudan för han litade inte på danskarna. Efter fyra dagars festande låstes gästerna in och dömdes, de flesta till döden. Gustavs mor och systrar fördes som fångar till Danmark där modern och en syster senare avled. Fadern var en av de omkring åttio som avrättades på Stortorget – i det som har kommit att kallas Stockholms blodbad. Att tillhöra sturarna var förenat med livsfara och Gustav Eriksson måste fly för sitt liv.

I dalkarlarnas land

Yngre stureanhängare, däribland Gustav Eriksson, hoppades på stöd från Dalarna och Gustav Eriksson begav sig dit. Men här fanns också de som hyllade Kristian II, så det var svårt att veta vem som var att lita på.

Under studietiden i Uppsala hade Gustav Eriksson blivit vän med Anders Pedersson i Rankhyttan. Han var storbonde och i gårdens hytta hade hans släkt Rank smält kopparmalm från Falu Gruva i flera generationer. Koppar var en betydande exportvara som gav rikedom och Anders Pedersson var en betydande man i Dalarna. Gustav Eriksson packade släden och begav sig norrut. 

I Rankhyttan klädde sig Gustav Eriksson i bondkläder för att inte bli avslöjad, men en piga skymtade en guldstickad skjortkrage och kunde avslöja honom. Enligt krönikan gav Anders i Rankhyttan ”de bästa råd han tänka kunde” till Gustav, men Anders var rädd att själv råka illa ut och bad Gustav fortsätta till Ornäs.

Trösklogen i Rankhyttan

Det finns en historia om att Gustav Eriksson ska ha tröskat i ladan i Rankhyttan. Kanske var han bekant med arbetet, han var trots allt fostrad till storgodsägare. Åtminstone hade han sett andra tröska. Om nu Gustav tröskade i Rankhyttans loge vet vi inte men klart är att logen fanns då han var där. Logens timmer har daterats genom årsringarna – träden fälldes vintern 1493/1494.

Logen är indelad i två rum. Det större är ladan där säden förvarades i kärvar, det mindre är logen där tröskningen skedde. Man använde slaga och slog på axen så agnarna skildes från sädeskornen. Rankhyttans loge är idag den största tröskloge från medeltiden som bevarats i Sverige. Utan traditionen om Gustav hade den nog varit borta för länge sedan. Historien om tröskladan skrevs ner på 1600-talet, långt efter Gustavs död.

Stig Hansson i Ornäs

Enligt Peder Svarts krönika begav sig Gustav Eriksson till bergsfrälsegården i Ornäs där Aren Pedersson bodde med sin hustru Barbro Stigsdotter. Enligt krönikan litade Gustav på Aren och avslöjade sig för honom. Aren försäkrade att Gustav var säker på Ornäs, men gav sig ändå iväg för att fråga andra om råd. Hustrun förstod vart maken var på väg och varnade Gustav. Hon hjälpte honom iväg till Jon i Svärdsjö, ytterligare en bekant från studietiden. Enligt de folktraditioner som började skrivas ned på 1660-talet flydde Gustav Eriksson från Ornäs genom loftets dass. Sannolikt eller inte? Tja, nöden har som bekant ingen lag...

En senmedeltida loftbyggnad

När Gustav gästade Ornäs hade gården en ny loftbyggnad. Den hade byggts av timmer som fällts vintern 1503/1504. Nedervåningen var förråd och övervåningen, loftet, gäststuga. Huset saknade eldstäder och därmed den eld som kunde hålla onda makter borta. Alla öppningar försågs därför med magiska tecken. Dörrarnas järnbeslag fick geometriska mönster, på väggarna höggs solkors och loftets små fönster var korsformade. Medeltida skyddsmagi och byggnadsteknik kan än idag ses i Ornäsloftet, även kallad Ornässtugan.

Till Svärdsjö och Isala

Gustav Eriksson fick bråttom att lämna Ornäs med släde och dräng. Gustav kryddade säkert sin historia i Peder Svarts krönika för att framstå som den oövervinnerlige kung han blivit. Det borde ha varit lätt att se spåren efter släden, ändå var det ingen som hann ikapp honom. Gustav Eriksson tog sig till Svärdsjö och vilade upp sig en vecka hos kyrkoherden herr Jon i Svärdsjö. Enligt sägner jobbade Gustav i tröskladan med drängarna, ett bra sätt att ta reda på vilken sida de stod på. Jon var inte danskvän, och hjälpte Gustav till nästa gömställe – Isala.

Isala kungslada är en tröskloge och dateringar visar att det äldsta timret fälldes 1483/1484. Byggnaden har renoverats flera gånger, till exempel har murkna stockar och tak bytts ut. År 1757 kunde man ännu se en inskription på en stock som nu är borta. Där stod ”Kung Josta har tröskat här”. Nästan exakt hundra år tidigare hade traditionen om trösklogen i Isala skrivits ned. Den berättar att Sven Nilsson i Isala lät Gustav arbeta som dräng och hans hustru slog till honom i ryggen med kakspaden, allt för att det de danska männen inte skulle ana vem Gustav egentligen var.

Mora och Utmeland

Enligt traditionerna ska det ha funnits danska knektar i Dalarna, men det finns inga belägg för det. I krönikan beskrivs det att Gustav var förföljd av rikets fiender. Efter Isala for Gustav till Rättvik där han framträdde öppet för första gången. Han talade till bönderna och bad dem överväga danskens tyranni. Rättviks karlar sade att de gärna gjorde danskarna motstånd men ville först rådfråga de andra socknarna. Då drog Gustav till Mora och talade med dem. Allt enligt Peder Svarts krönika.

Efter talet i Rättvik sattes klappjakten på Gustav igång. Henrik van Melen, fogde över Västerås slottslän och Dalarna, fick reda på Gustavs agerande och befallde sina förtrogna i Dalarna att gripa eller lönnmörda Gustav. Samtidigt sände van Melen upp sin underfogde, Nils Västgöte. Men det fanns en dansk i Dalarna, Rasmus Jute. Krönikan berättar att Rasmus Jute hjälpte Gustav att slå ihjäl kung Kristians fogde.

Tomtgården i Utmeland

Förmodligen var det därför Gustav hölls gömd i en källare på Tomtgården i Utmeland, strax utanför Mora. I alla fall om man får tro traditionen som skrevs ned 1707. Stugan som källaren hörde till var dock borta 1780. Vasamonumentet i Utmeland byggdes över källaren där Gustav enligt traditionen hölls gömd efter mordet.

Gustavs tal i Mora

Krönikan berättar att efter mordet på Nils Västgöte, vid julhelgen, talade Gustav med allmogen i Dalarna och frågade dem vad de tyckte om danskarna. Karlarna i Mora höll fast vid kung Kristian och Gustav såg ingen annan väg än att ta sig vidare.

Kung Kristians eriksgata

Kung Kristian fick höra om vad som hände i Dalarna. Kungen hade sedan början av december varit ute på sin eriksgata, för att enligt gammal sedvänja bekräftas som kung av lagmännen i landskapen. Eriksgatan blev blodig. I Norrköping, Linköping, Vadstena och Jönköping lät kungen avrätta dem som tidigare stött Sten Sture. Nyheten om Kristians avrättningar nådde också bönderna i Mora och enligt krönikan brast de i gråt. De sände iväg några ”skidkarlar” som natt och dag drog genom skogen tills de fann Gustav.

I mitten av januari 1521 var Gustav åter i Mora där han valdes till hövitsman i Öster- och Västerdalarna. Dalkarlarna hade nu nåtts av ännu en besk nyhet. Kristian hade befallt sina fogdar runt om i landet att avväpna alla bönder och kräva dem på en ny extra skatt – allt för akuta kungliga behov.

Gustav Eriksson lämnade Mora men han åkte aldrig skidor, sådana var främmande för honom. År 1593 berättade en kyrkoherde i ett brev att Gustav gick på skarbågar, snöskor. Det vi idag kallar vasaloppet är kanske det mesta kända Vasamonumentet, fast det åks fel väg. Karlarna som skidade ikapp Gustav åkte från Mora till Sälen.

Uppror och seger

Gustav fick 16 unga karlar som livgarde och någon månad senare hade en styrka på 400 man slutit upp. Upproret mot Kristian började men ännu i april hade det inte nått söder om Dalälven. Kristian sände trupper för att krossa upproret men de gick till reträtt sedan de mött dalkarlarna vid Brunnbäcks färja. Gustav själv var inte med, han deltog aldrig i strider.

Gustav Eriksson gick från seger till seger; valdes till riksföreståndare i augusti 1521 och två år senare valdes han till kung, 1523.

Texten är skriven av Lena Olofsson, och illustrationerna är gjorda av Ulf Ragnarsson.