Redan på 1600-talet hade Tessin en vision om vattenkaskaderna i Drottningholms slottspark, men det var först på 1960-talet som de kom att fungera som tänkt. De är en fri tolkning av de ursprungliga som revs 1822.

Närmast vattenparterren med sina tio fontäner placerades Herkulesfontänen. Den pryddes med bronsskulpturen "Herkules i strid med draken" och najader, kvinnofigurer. Hedvig Eleonora förde totalt 28 bronsskulturer till lustträdgården, de flesta av den holländske skulptören Adriaen de Vries (1556–1626).

Skulpturerna togs som krigsbyten av stormakten Sverige under det trettioåriga kriget – i dag utgör de den största samlingen av Adriaen de Vries skulpturer i världen.

Fontän i Drottningholms slotts-trädgård. Vår och grönska.

Foto: Elisabet Hesseborn

Det krävdes stora arrangemang för att få fram vatten till de storslagna fontäner som hade anlagts av Nicodemus Tessin d.y. på 1680-talet. År 1683 anlitades därför den franske fontänören Louis de Cussy.

Fontänerna fungerade inte

Stora dammar anlades på Lovön, norr om trädgården. Den största kallades Rättardammen och blev odlad mark först 1877. Vattnet från dammarna transporterades i urholkade trästockar som kopplades samman och bands om med järnbeslag. Metall- och blyrör användes vid själva fontänerna.

Sträckan från dammanläggningen ner till slottsträdgården var omkring 1500 meter och fallhöjden 12,7 meter. Då vattnet släpptes på sprutade endast vissa fontäner. Kaskaderna, vattenfallen, fick man aldrig att fungera.

En 300-årig dröm

Från 1700-talet och fram till 1960 pågick ständiga arbeten med att försöka få igång fontänerna. Först den 16 juni 1961 kunde hela fontänanläggningen, för första gången i historien, fungera som en helhet. Med en modern pumpanläggning och moderna rörsystem lyckades man då genomföra det Tessin drömde om på 1600-talet.

Ibland får man vänta i nästan trehundra år innan någons dröm går i uppfyllelse!

Hitta hit

Hitta till Vattenparterren i Drottningholms slottspark

Ekerövägen, 178 93 Drottningholm

Hitta på Google Maps