Medeltidens arkitektur

Samlingsnamn för många olika strömningar och blandformer inom Västerlandets medeltid från ca 200 till 1400.

Fornkristen arkitektur (200-600)

Ofta sparsamt upplysta tegelkonstruktioner med färgrik mosaikbeklädnad. Den romerska basilikan – ett långhus med höjd och fönstersatt mittdel – blev ett mönster för de kristna kyrkorna. Även åttkantiga och cirkulära byggnader, som Galla Placidia i Ravenna från 440, förekom.

Bysantinskt (300-1000)

En blandning av romerska och syriska mönster skapade en rik, konstruktivt avancerad, kupolbyggnadskonst. Det främsta monumentet är Hagia Sofia i Istanbul, invigd år 537.

Romanskt (900-1200) »Rundbågestil«

Ett stort antal sockenkyrkor, Nodens första stenhus, byggdes som massiva gjutmurskonstruktioner med slutna välvda bildrika rum. Byggnadstekniken följer romerska mönster. Det svenska huvudverket är Lunds domkyrka från åren kring 1100.

Gotik (1100-1400) »Spetsbågestil«

En till det yttersta förtunnad och höjdsträvande konstruktiv byggnadsprincip ligger till grund för de gotiska katedralerna som utvecklades i Frankrike och Tyskland. I de senare faserna hade konstruktionerna karaktär av stenskelett som innefattade färgrika glasfönster. Det främsta svenska exemplet är Uppsala domkyrka 1270.