Statlig byggnadsminnesförklaring

Långvarigt skydd och förstklassigt underhåll

De byggnader, parker eller andra anläggningar i statens ägo som är allra mest värdefulla ur kulturhistorisk synpunkt har förklarats som statliga byggnadsminnen (SBM) och skyddas av "Förordningen (1988.1229) om statliga byggnadsminnen m.m".

Det finns ca 300 SBM, allt från fyrar och broar till Vaxholms kastell och Stockholms slott. Dessa varierar i storlek från enstaka byggnader till hela miljöer, t ex Drottningholm med över 40 byggnader. Genom byggnadsminnesförklaringen ska byggnaderna garanteras ett långsiktigt skydd och ett förstklassigt underhåll. Huvudansvaret för vården ligger hos ett tiotal förvaltande myndigheter, bl a Statens fastighetsverk, Fortifikationsverket och Sjöfartsverket.

Ett levande byggnadsminne är bästa vården

I de flesta SBM bedrivs verksamhet av olika slag. Det är den bästa garantin för god omvårdnad. Men användningen måste alltid ta hänsyn till anläggningens speciella förutsättningar. Regeringen anger i sk skyddsföreskrifter på vilket sätt byggnadsminnena ska vårdas och i hur de inte får ändras.

Förändringar måste genomföras på ett sådant sätt att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förstörs. Riksantikvarieämbetet har tillsyn över de statliga byggnadsminnena och ska pröva frågor om tillstånd till ändringar som strider mot skyddsföreskrifterna. För slott och vissa andra byggnader med behov av en särskilt noggrann och kvalificerad omvårdnad utses en slottsarkitekt som rådgivare i förvaltningen.

Ett nationellt kulturarv för alla

De statliga byggnadsminnen som haft en central funktion i den svenska historien eller som tillhört Kronan sedan urminnes tider har dessutom pekats ut som sk nationellt kulturarv. Hit räknas i första hand fastigheter inom den statliga administrationen, försvaret, vetenskap, kultur och kungsgårds- och klosteregendom. Detta kulturarv tillhör svenska folket och förvaltas huvudsakligen av Statens fastighetsverk.

Tillgänglighet prioriteras

Vårt uppdrag är att bruka, bevara, förädla och levandegöra detta nationella kulturarv. Det innebär att det ska göras tillgängligt för allmänheten även för människor med funktionshinder. För att på bästa sätt tillgodose detta uppdrag ska alla våra SBM ha ett vårdprogram (se vårdprogram). Där är det kulturhistoriska värdet definierat och en målsättning för det framtida bevarandet formulerat, allt för att garantera den bästa vården.