Amiralitetshuset

Historik

Amiralitetshuset, som ligger på Skeppsholmen i Stockholm, började byggas 1647 och togs i bruk 1650. Arkitekt var sannolikt holländaren Louis Gillis.

Ursprungligen inrymde huset amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Amiralitetshuset har genomgått flera ombyggnader men portalen i sandsten är från denna tid. Flottan flyttade 1680 till Karlskrona och från slutet av 1600-talet användes Amiralitetshuset som arkiv.

Arkivet flyttade ut under 1750-talet och i stället byggdes huset om till spannmålsmagasin. I samband med det förändrades exteriören drastiskt. Från 1794 användes delar av byggnaden som kasern.

Åren 1844-46 gjordes en stor ombyggnad och restaurering med Fredrik Blom som arkitekt. Huset blev då helt och hållet kasern och fick sin nuvarande exteriörutformning som ansluter till byggnadens ursprungliga utseende. Hörntornen är dock nytillskott.

År 1952 byggdes huset om med Rudolf Cronstedt som arkitekt för att tjäna som kansli för Ostkustens marindistriktsstab och blev således åter amiralitetshus. Amiralitetshuset är statligt byggnadsminne sedan 1935.

Renovering

Byggnaden hade under årens lopp haft många olika hyresgäster och stod inför en nödvändig exteriör renovering. Byggnaden behövde också en invändig renovering för att kunna hyras ut till modern kontorsverksamhet. Den renovering som utfördes 1996-98 omfattade en restaurering av fasaderna till 1850-talets utseende.

Invändigt kompletterades byggnaden med hiss och utrymningstrappa och moderna installationer. En ny undercentral byggdes under mark utanför byggnadens västra sida i slänten mot vattnet.

Ventilation före renoveringen

Byggnaden hade ett självdragssystem med tilluft via fönstren och ventiler i ytterväggarna och frånluft via kakelugnar och frånluftgaller till murade tegelkanaler. Under 1950-talet hade byggnadens våtgrupper försetts med mekanisk frånluft. Ventilationssystemet fungerade inte eftersom de gamla tegelkanalerna var otäta och delvis igensatta.

Förutsättningar för renovering av ventilationen

Byggnaden har tjocka ytterväggar av sten och tegel och med en planlösning utformad enligt tidens arkitekturideal med öppna rumssamband och generösa rumsvolymer. Detta medför att luftomsättningen kan vara låg jämfört med hus byggda i modern teknik med tunnare stomme och ytterväggar. Kylning är ej heller absolut nödvändig om byggnaden har tjocka ytterväggar som klarar att jämna ut sommarvärmen över dygnet.

Att försöka bygga in modern ventilationsteknik i byggnaden var inte möjligt p g a byggnadens skyddsföreskrifter. Däremot mötte detta ej något hinder på den sedan tidigare oinredda vinden. Istället fanns förutsättningen att renovera de gamla rökkanalerna och använda dem för frånluft.

Antikvariska ställningstaganden

Vid renoveringen strävade man efter att återställa byggnadens rumsvolymer och rumssamband. Många moderna lätta väggar, som tillförts byggnaden på 1950-talet, revs och tidigare igensatta dörröppningar i bärande väggar togs upp. På så vis återskapade man s k rum i fil.

Byggnadens mest skyddsvärda delar är yttermurarna, portalen, trapphuset samt golvbjälklagen plan 2 och 3. Trots att fasaden ej får röras gav RAÄ dispens för håltagning under fönsterblecken för tilluft. Därmed kommer uteluften osynligt in i byggnaden och tack vare att den leds via radiatorerna blir den förvärmd.

Byggnadens gamla rökkanaler renoverades och används för mekanisk frånluft som därmed också blir osynlig. När vindsvåningen inreddes förlade man sammanträdesrum här som ställer högre krav på teknik och luftomsättning än kontorsarbetsplatser. Eftersom det inte sedan tidigare fanns någon inredning på detta plan var det möjligt att bygga modern inredning med moderna installationer för till- och frånluft för att maximera komforten.

Ventilation efter ombyggnaden

Vid renoveringen 1997 fick samtliga plan ett mekaniskt frånluftssystem. Vindsvåningen fick dessutom mekanisk tilluft.

Tilluft

Bakom varje fönsterradiator är två stycken hål med en diameter på 7 cm borrade snett genom fasaden. På fasadens utsida under fönsterblecken är diskreta ventilationsgaller monterade. Radiatorerna är försedda med filter. För att byta dessa kan man enkelt fälla ut radiatorn från väggen.

Vindsvåningen har forcerad ventilation till sammanträdesrummen. Tilluftsggregatet är placerat i undercentralen och den f d värmeskorstenen används som tilluftskanal.

Frånluft

Befintliga tegelkanaler är rengjorda och tätade med putsbruk. I rum med kakelugn har kontrollventiler monterats direkt i den f d rökkanalen. Tegelkanalerna är på vinden anslutna till en gemensam plåtkanal som leder ner luften till aggregatet som är placerat på vindsvåningsplanet. Därifrån går luften ut via befintlig skorsten.

Erfarenheter

Inventering av kanalsystemet måste göras i ett tidigt skede. Man kan inte lita på att gamla ritningar stämmer. I detta fall var all målning färdig när kanalerna skulle anslutas till frånluftsfläkten. Eftersom man då fann att viss ny kanaldragning måste göras p g a att ritningarna inte stämde, så medförde detta även ommålning i flera rum.

Det är även viktigt att radiatortemperaturen är tillräckligt hög för att klara uppvärmningen av tilluften. Annars finns risk för upplevelse av drag vilket ofta medför att radiatorns tilluftsventiler gärna stängs av hyresgästerna. Genom instruktioner att ej placera arbetsplatsen direkt i anslutning till radiatorn med tilluft kan många missförstånd undvikas.

Det är också viktigt att lämna upplysning om hur många arbetsplatser varje rums ventilation är avsedd för. Det är alltså viktigt att informera hyresgästen om hur ventilationen fungerar och dessutom tillse att nya medarbetare på arbetsplatsen får upplysningen.