Ventilationshistoria

Bostäder

Lokal eldning
Ventilation och värme har ofta hängt samman. Eldning i spisar, kakelugnar och kaminer skapar undertryck. Ersättningsluft kommer in genom otätheter i väggar, dörrar och fönster och ger grundventilation. Eldstaden och dess rökkanaler har därför i äldre tider räckt till för att åstadkomma den naturliga ventilation som erfordrats vintertid.

Med öppna eldstäder och otäta fönster och dörrar var draget det stora problemet, inte ventilationen i sig. Om sommaren, när man upphörde att elda och de termiska stigkrafterna avtar, ökade man ventilationen med fönstervädring.

Under 1700- och 1800-talen försågs fönstren med fasta innerbågar på vintern. En ruta i varje rum gjordes öppningsbar, en s k lättruta. När kopplade fönsterbågar kom vid 1800-talets slut utfördes vanligtvis de övre bågarna för vädring.

Radiatorvärme och självdrag
Från 1920-talet fick nya byggnader radiatorsystem. Bostadshus fick dessutom badrum. Även omoderna byggnader försågs med badrum och centralvärme. De flesta byggnader var vid denna tid djupa, till skillnad från de smalhus som uppfördes senare sedan funktionalismen slagit igenom. Badrummen förlades därför till byggnadens mörka kärna.

För att ventilera dessa utvecklades den s k Stockholmsventilationen. Principen är att badrummets tillluft tas in från marknivå på gården där luften är renast. Luften stiger termiskt upp till badrummet via ett kanalsystem som mynnar ca en meter ovan golv i badrummet. Frånluften tas ut via självdrag från ventil invid badrumstaket och mynnar i skorsten ovan yttertak. Bostädernas kök och boningsrum har egna frånluftskanaler och tilluftsventiler i yttervägg.

Lågtryckssystem
Under 1930-talet minskades rumshöjderna samtidigt som fläktventilation etablerades. Dessa tidiga F-system fanns parallellt med självdragssystem fram till 1960-talet. Luften togs normalt in genom springventiler under fönstren.

År 1931 lanserades den så kallade överströmningsmetoden, som stått sig sedan dess. Det innebär att luft ska strömma "rätt väg"; från sov- och vardagsrum till bad, WC och kök. Därigenom fick man en mer effektiv användning av luften.

Kanalerna utfördes ofta av plåt, men förekom även av murverk, betong eller asbestcement. Efter 1960-talet blev plåtkanaler helt dominerande.

Kontrollventilation
Äldre fläktsystem hade axialfläktar och tallriksventiler med låga tryckfall. I början av 1940-talet lanserade Fläktfabriken ett system med radialfläktar med högre tryck och så kallade kontrollventiler som möjliggjorde högre tryckfall utan ljudproblem.

Fördelen var att kanalsystemen kunde göras enklare och att man kunde injustera luftflöden med högre precision. Ersättningsluften togs in via spaltventiler under fönstren.

Till- och frånluftsystem
System med både till- och frånluft utfördes på ett antal bostadshus i början av 1970-talet. Det var dock först med energibestämmelserna i SBN 75 och SBN 80, en följd av oljekriserna på 1970-talet, som det slog igenom.

Genom de så kallade FTX-systemen (mekanisk till- och frånluft med värmeväxling) kunde normkraven på värmeåtervinning lätt uppnås. Men redan i mitten på 1980-talet kom invändningar mot systemen (baserade på skötselproblem och höga driftskostnader), och man började leta alternativ.

Återgång till F-system
I slutet av 1980-talet rekommenderade de allmännyttiga bostadsbolagen att endast F-system skulle förekomma i nybyggda bostäder. För återvinning utnyttjades en värmepump. En lösning där man förvärmer uteluften i en låda bakom radiatorerna blev mycket vanlig.

Lokaler

Lokal eldning
Kontor, skolor, sjukhus, m m uppvärmdes och ventilerades på liknande sätt som bostäder. I fängelser och mentalsjukhus eftersträvade man tidigt centralvärmesystem eftersom man ville undvika lokal hantering av eld.

Kaminventilation
På 1880-talet lanserades ett system för ventilation, där man utnyttjade drivkraften hos eldstaden för att få förvärmd luft och ökad ventilation. Tillverkare marknadsförde speciella kaminer och kakelugnar för ändamålet.

Kall uteluft leddes fram i en isolerad kanal och släpptes in i botten på kaminen. Luften värmdes och släpptes ut i kaminens topp. Ett utlopp för frånluft, placerat vid golv, anslöts till en kanal som låg intill rökkanalen. Frånluftkanalen blir därigenom värmd för effektivt drag.

Kalorifersystem
Kalorifersystem förekom från senare delen av 1800-talet fram till omkring 1910. De var både ventilations- och värmesystem och användes främst i skolbyggnader, kyrkor, kaserner och sjukhus.

Uteluften leddes in i en varmkammare i källaren, och vidare genom separata kanaler till respektive rum. Kalorifersystemen hade ibland ett komplicerat nätverk av murade kanaler för att möjliggöra olika driftfall. När centralvärmen via radiatorsystemen blev en standardlösning från 1920-talet vid nybyggnad försvann kalorifersystemen med sin dubbelfunktion för uppvärmning och ventilation.

Enstaka kalorifersystem av äldre typ förekommer fortfarande, t ex Thielska galleriet på Djurgården. Det förekommer också nykonstruktioner av system med varmkammare för uppvärmning av tilluften, t ex Ladugården på Biskops Arnö och utställningspaviljongen på Birka.

Radiatorvärme och självdrag
När centralvärmen slog igenom löstes frånluftventilationen med hjälp av termiska stigkrafter i tegelkanaler. Ersättningsluften togs in via klaffventiler i yttervägg och otätheter i fönster och dörrar.

Lågtrycksystem och tidiga FT-system
På 1930-talet kom system med separata till- och frånluftskanaler. Tilluftsdonen satt ofta i undertaket mitt i kontorsrummet eller "i bakkant", vid tak i väggen mot korridoren. Det förekom också system där luften tillfördes genom ett perforerat undertak. Från 1960-talet blev system med tilluft mycket vanliga i kontor, skolor etc.

Klimatsystem
Efter 1975 blev klimatsystemen ofta försedda med komfortkyla. Systemens uppgift var att föra bort överskottsvärme. Ibland var värmesystemet integrerat i ventilationssystemet; uppvärmning skedde med luft. Systemen blev alltmer avancerade.

Ett system som förekom under 1960- och 1970-talen var tvåkanalsystem: två tilluftsystem distribuerade luft med olika temperatur och luften blandades till lämplig inblåsningstemperatur i respektive rum. Under 1980-talet blev lågflödessystem med rumsplacerade fläktkonvektorer (fan-coils) vanligt.

Under 1990-talet kom kylbaffelsystem, först som separata kylbatterier med egenkonvention, men ganska snart som integrerade apparater med både kylbatteri och tilluftsdon. I början av 2000-talet har intresset för VAV-system ökat, det vill säga system som utnyttjar varierande flöde för att styra kyleffekten.

Självdragssystem
Under slutet av 1980-talet höjs röster som anser att systemen blivit alltför utrymmeskrävande och komplexa. En återgång till enklare system förespråkas och under slutet av 1990-talet utförs en hel del system med s k förstärkt självdrag (en kombination av självdrag och mekanisk frånluft), inte minst i skolbyggnader. Nya lösningar provas också där byggnaden ventileras med automatiska fönstervädringssystem.